IRF
Munin
Klockan 19.24 svensk tid den 21 november 2000 sändes IRF:s “nano-satellit” Munin upp med en Delta-2 raket från Vandenberg Air Force Base i Kalifornien, USA. Uppsändningen sponsrades av den amerikanska rymdstyrelsen NASA.
Munin var dels en forskningssatellit för studier av norrsken och jordens strålningsbälten, dels ett teknikutvecklingsprojekt för att studera hur man kan minimera storleken på satelliter och instrument.
Dessutom användes Munin i utbildningssyfte inom rymdingenjörsutbildningar som bedrevs av Umeå universitet och Luleå tekniska universitet i Kiruna.
Satelliten var utrustad med ett instrument för att studera de partiklar som ger upphov till norrsken, ett annat för att studera de energirika partiklarna i jordens strålningsbälten (som kan skada satelliter), samt en kamera för studier av norrsken.
Instrumenten på Munin
- MEDUSA, Miniaturized Electrostatic DUal-tophat Spherical Analyzer, en kombinerad elektron och jonspektrometer utvecklad av Southwest Research Institute, San Antonio, USA.
- DINA, Detector of Ions and Neutral Atoms, en neutral partikeldetektor.
- Connectix Quickcam
- Magnetometer
Munin låg i en polär bana (vinkelrät mot ekvatorn) runt jorden, med en topphöjd på 1811 km, en lägsta höjd på 698 km och en omloppstid på 111 minuter. Datamottagning skedde från en markstation vid IRF i Kiruna.
Nanosatellit är benämningen på satelliter med en vikt under tio kilo. Normalt väger satelliter från några hundra kg till flera ton. Munin vägde endast sex kilo och var därmed den minsta forskningssatelliten någonsin. Fördelen med små satelliter är att kostnaderna kan hållas låga samt att det går att åka snålskjuts upp i rymden.
I Munins fall skulle NASA skicka upp två stora satelliter och Munin fick åka med gratis. Små satelliter kan ofta även tas fram på kort tid, till exempel för att prova ut ett nytt instrument innan det tas i drift på en stor och mycket dyrare satellit.
Ansvariga för Muninprojektet
- Olle Norberg, projektledare, IRF.
- Walter Puccio, teknisk projektledare, IRF.